zerokampen

Best friends forever <3

Dagen började med att Inger från mellanvården kom hit. vI gjorde upp ett matschema över vad jag ska äta, mycket mellanmål och halva portioner. Fick nästan panik när jag kolla på de där schemat, hur ska jag klara av att äta allting? Det känns som om jag inte kommer få göra nått annat än att äta. Men det blir nått att kämpa med , och målet är att klara det.
Hon tyckte inte att jag skulle följa med skolan till stockholm om en vecka, för det blir för mycket att gå och för lite mat. Kan förstå tanken, men det är verkligen tråkigt så mycket jag hade sett fram emot de :(

När hon hade åkt iväg så skjutsade morfar mig till skolan för jag skulle hämta lite att plugga på och hälsa på Joel och mina vänner. Vart verkligen glad av att se dom igen, man vill verkligen kunna leva som dom oxå. Jag menar , kunna äta vad som helst utan att tänka på allt innehåll och känna att man måste förbränna de igen. Det är verkligen orättvis att bara vissa ska få dom här problemen.

Jag vet inte vad som har hänt mellan oss , och var vi har varandra längre. Men du har mycket med dina problem och jag med mina och de gör livet svårare. Du har alltid vart som en syster för mig, och innest inne är du en underbar person som vill alla gott.
Alla minnen vi har är oförglömliga , och jag älskar dig min bästa vän <3

               


Vitamin C- Graduation song (Friends forever)

Usch jag minns när jag fick ett sånt där matschema i början av min anorexi. Jag har alltid ätit lite, även när jag inte varit sjuk, men schemat var antagligen gjort för personer som åt lite mer än jag gjorde normalt, för portionerna var ungefär tredubbla det jag ätit under min uppväxt. Inte hjälpte det att min mamma dessutom la till extra måltider och sånt på schemat utan att kolla med nån om det var okej :( jag kunde knappt få ner ett mål, och när jag var tvungen att äta så stora mål ungefär varje timme så kom det upp igen, trots att jag inte har bulimi och hatar att spy. Jag blev helt enkelt för jävla mätt. De borde kolla bättre vad som passar varje individ istället för att skicka ett förtryckt schema hem till alla som kanske passar bättre för en 80-kilos man än en 40-kilos flicka på 15 år.

Kanske kan tillägga att jag inte fick nån direkt hjälp, utan fick gå hem med antidepressiva och matschema :P inga samtal eller nånting, bara en enkät som skickades hem i brevlådan några månader senare för att "följa upp" på min behandling. Hoppas du haft mer tur med din behandling iallafall :)