zerokampen

Jag känner mig verkligen inget motiverad till att gå till skolan nu. Vi hade livsmedelskunskap hela förmiddagen , och den känns minst sagt helt onödig att ens vara med på. Man kan nästan säga att det är världskrig i klassen oxå, vi är som två gäng som verkligen hatar varandra och det är minst sagt jobbigt. Kan bara säga att jag trivs med dom jag är med. Vi trivs tillsammans o respekterar verkligen varandra för dom vi är.
Var på kvällsskolan tillsammans med Sara och Victor idag oxå , jag känner mig verkligen duktig! Imorgon får jag en lång sovmorgon eftersom jag slipper svenskan , men måste äta lunch i skolan iaf så blir väl o åka dit vid 11-tiden ungefär.
Kanske blir att ringa vetrinären imorgon oxå, eftersom Snuttis har som ett slags väck i pälsen på huvudet och beter sig konstigt. Hoppas verkligen de inte är något farligt. För inget ska få hända henne.

Det känns som jag borde skämmas för allt jag får i mig, men jag försöker övertala den där dumma rösten att de är falskt. Allt jag vill är att kunna må bra och vara nöjd över mig själv trots allt. Jag får verkligen inte falla tillbaks trots att jag går upp i vikt. Snälla låt de jobbiga vända nu.



jag älskar verkligen er båda lika mycket, o låt mig inte förlora dig oxå nu Snuttis...<3

Hade nationella prov i engelska hela förmiddagen , vilket gick helt åt skogen. Men jag läser upp mitt engelskabetyg på kvällsskolan och kommer troligen klara ämnet ändå. Det är en riktig fördel eftersom jag då slipper läsa matte svenska och engelska när jag börjar på birgitta nästa läsår.
Det ska bli riktigt skönt att börja om på nytt, och min önskan är att kunna äta tillsammans med dom andra.
Kommer verkligen sakna mina kompisar, men klassen är långt ifrån den bästa eftersom endel inte vill annat än o bråka.
Var på bup efter skolan , och dom tycker verkligen det går åt rätt håll nu. Behåller jag den här starka viljan jag har kommer jag förhoppningvis klara av att bli frisk. Men det är verkligen på tiden att de blir en förbättring nu , för jag är så jävla trött på att leva med den här ångesten och de anpassade livet som skulle kunna bli nått mycket bättre och roligare om jag kunde äta normalt.
Men nu blir det att ta en varm dusch och plugga lite livsmedelskunskap, bloggar väl mer imorgon. :)


bild från valborg

Mat äcklar mig otroligt mycket och jag blir besviken på mig själv varje gång jag äter. Men efter den där gången jag var sjuk för inte så länge sen har jag fått en klarare bild av att kroppen inte orkar leva utan mat.
Jag minns så väl när jag låg i sängen och spydde mängder rakt framför Joels ögon och hur min familj fick hjälpa mig att stå på fötterna och jag tillslut vart inlagd en natt på bava. Jag var så jävla rädd att bli inlagd på bup pga att jag sjönk så mycket i vikt. Men det gav mig en ordentlig tankeställning och viljan att bli frisk blev större.
Efter det har jag fått en stor stöttning av mellanvården , och de har blivit som en vana för mig att äta i skolan igen. Jag vill kunna hitta på saker med mina vänner, kunna känna mig nöjd över mig själv och känna att jag är lycklig. Men jag är så jävla rädd att tappa motivation när siffrorna på vågen blir högre o högre. Vågar jag verkligen gå hela vägen fram den här gången?

I have a wonderful boyfriend.
A family that really cares about me.
The world's best friends.
A life that actually could be pretty good.
But when I see myself in the mirror, the tears flowing down.
When I say eat your brain away
Somewhere in there is someone to do that I will be prevented from living my life.
It feels like a crime to eat, and it is really sick.
It hurts the whole heart and whole body shakes.
Will I ever be able to live a normal life?